Furuparksskolan

Furuparksskolan i Luleå har haft egen bigård sedan våren 1995. Idén med "skolbin" kläcktes av Britta Carlsson, som tidigare arbetade på biologiinstitutionen på Universitetet i Luleå.

Den första kupan skänktes av en förälder, och skolan investerade i ett samhälle och grundutrustning för att starta upp verksamheten. Kupan placerades i ett naturskönt område på en kilometers avstånd från skolan. Avkastningen första sommaren blev så pass stor att man kunde investera i ytterligare ett samhälle och en avläggare. Elever byggde nya kupor i träslöjden och ytterligare kupa och utrustning skänktes av en änka till en tidigare biodlare. I samarbete med Universitetet i Luleå har arbetet med bina hela tiden utvecklats och tagit nya former.
Varför bin i skolan?

Syftet med projektet är att med biodlingen som bas öka den ekologiska förståelsen hos elever och personal.

Att eleverna praktiskt fått ta hand om biodlingen har visat sig vara ett utmärkt sätt att lära sig att ta ansvar och på ett naturligt sätt lösa olika problem som uppstår.

När man tillsammans med eleverna får chansen att uppleva och upptäcka vad som händer kring kuporna dyker ideligen nya frågeställningar upp. Det leder till en känsla av en optimal inlärningsmiljö, där nyfikenheten och törsten efter ny kunskap är på topp.
Sent på hösten görs ett sista besök till bikuporna för att täcka lådorna med filtar. Det är tid att låta bina bilda vinterklot för att klara den långa kalla period som är i annalkande.

Mer än tre fjärdedelar av jordens varelser är insekter. Trots miljontals olika arter är det bara några få som människan tagit i sin tjänst. Biets särställning i insektsvärlden som vår samarbetspartner är given. Detta enda husdjur som vi inte har lyckats tämja.

Ingrid Sundström
Furuparksskolan i Luleå

PASSAR INTE GALOSCHERNA, DÅ STICKER DOM
Arbetet startar i de lägre klasserna. Den första uppgiften blir att måla ett stort bi på ett papper, exakt efter den egna bild de har på hur det ska se ut. Det blir fantastiska bilder som sedan pryder klassrummet under en lång tid. Utifrån bilderna startar diskussionen om antal kroppar och ben, hur ser en insekt ut etc.

Intresset för det som händer i naturen finns i alla åldrar. Kunskaper om hur ett bisamhälle fungerar leder ofta till nyfikenhet om hur andra insekter lever. Getingen ligger av naturliga skäl nära till hands. Hur överlever getingarna som inte har några kupor och inte får någon sockerlösning? Den frågan, och många andra kommer ofta upp under våra lektioner.
Allt eftersom åren gått har projektet utvecklats. De flesta eleverna i skolan har prövat på att slunga honung. Det har varit stor efterfrågan på honungen under skolans årliga höstmarknad som brukar gå av stapeln i månadsskiftet oktober och november. På marknaden säljs också bisalva och vaxljus som elever tillverkat. Ett spännande inslag i undervisningen är den pollenanalys som visar vilka växter bina mest besökt den sommaren. Att inventera pollenkällor och att lära sig hur olika pollen ser ut, är ett bra vårarbete. Elever som hållit på några år får vara experter och undervisa de yngre.
Människans framfart i skog och mark det senaste decenniet har lett till att pollinerande insekter drastiskt minskat. Allt sunt förnuft säger att det borde vara tvärt om, eftersom växternas gröna blad omvandlar solljuset till närande energirika föreningar och syre. Vi vet också att växterna tar hand om en del av de föroreningar vi släpper ut. Detta tillhör grundfundamentet i NO undervisningen i skolan.

Forskare har räknat ut att bärodlingar i Sverige tjänar upp till en halv miljard på att ha bisamhällen i närheten av odlingarna. Bärproduktionen ökar med tre gånger per samhälle. Här finns alltså både ett livsbefrämjande och ett ekonomiskt perspektiv.

Sammantaget kan man därför konstatera att bin och skola är en alldeles utmärkt kombination.